Skönt med ledigt nu både igår och idag. Onsdags var bara en lektion på eftermiddagen så det var ju nästan ledigt då också. Ikväll blir det antagligen lugnt, men man vet ju aldrig. Har en flaska vin i kylen som jag förvisso hade tänkt spara till ett speciellt tillfälle, men just nu undrar jag om det tillfället överhuvudtaget kommer att dyka upp. En liten planering i mitt huvud som jag tyckte var en bra idé till en början, men som nu känns väldigt långt borta...

Det är så underligt att man tror att man vet vart någon står, får det bekräftat och sedan direkt efter visar sig totala motsatsen. Jag förstår verkligen inte. Ljuger man från början då, eller ändrar man sig bara jävligt fort? Fan känslor är ju något alldeles för komplicerat alltså. Kommer man aldrig att förstå sig på. Speciellt inte andras...

Fick sms imorse från min fina vän med ett väldigt efterlängtat och spännande besked! Mina tankar går till er och det kommer att gå jättebra, allting, jag bara vet det! :) Bästa du, all lycka och kärlek till er! Can't wait!

Jag är inget fan av att glo på tv direkt, kan aldrig följa serier och sånt för jag glömmer bort det hela tiden. Men när jag väl gör det så tycker jag att alla program är precis likadana. Är det inte så? Det finns 200 olika versioner om unga mammor eller familjer med många barn. Massa olika talangprogram där dom ska få fram bästa dansare/sångare osv. Och en jävla massa program om viktminskning och hälsa och skit. Och så självklart dessa program om konstiga personer som gör konstiga och udda saker. Är det inte roligare med något nytt? Eller det kanske inte finns något nytt att komma på, redan gjort allting så det enda som går att göra är ett liknande program. Eller? Jag vet inte. Det drar väl tittarsiffror kanske, uppenbarligen, annars skulle det ju inte finnas så många program i samma kategorier.

Det är ingenting som stör mig jättemycket faktiskt, jag bryr mig inte. Jag är precis som alla andra, tittar på skiten ändå och underhålls utav det av någon konstig anledning. Jag ville bara ha något att skriva om. Haha.

Ha en fin kväll allesammans! Puss och kram!

...Men vad jag borde göra och vad jag gör, är helt skilda saker. Haha. Imorgon. Har åtminstone diskat lite. Det får duga för idag.

Tre prov den här veckan, yeeey. Så där har vi en sak till jag borde göra - plugga. Ska lägga mig i sängen nu och plugga lite tänkte jag.

För övrigt så är livet kul, bra och mysigt, måste jag säga! Är glad för det mesta och trivs med tillvaron och alla fina människor runt omkring! Puss på er!

Det känns som att allt går framåt, samtidigt som att det känns som att man bara står och stampar på samma ställe. Konstigt nog. Men så är det ju, jag tror att många känner så. Men det känns bra med skolan och allting, sökt kurser på universitetet till både sommaren och hösten och det ser bra ut med betygen än så länge som jag pluggar upp nu, en del viktiga kurser avslutade och klara, så det är jag glad över. Är också nöjd över mitt högskoleprovresultat. Kände att det gick dåligt när jag gjorde det, men för att vara första gången så är jag faktiskt jättenöjd med resultatet! :)

Sänder massa styrkekramar och kärlek till er som känner att livet är jobbigt och en extra stor styrkekram till min fina vän Anthony, som går igenom något väldigt jobbigt och tråkigt just nu!



Massa pussar och kramar till alla fina vänner och familj - ni är bäst i hela jävla världen!
Och så en liten extra puss till en person som gör mig lite extra glad sådär, du är fin!


Ta hand om er allesammans!

...Så känns det som att hela världen skulle rasa om du glömde mig!

Jag vill inte säga att det inte var meningen, för det var det då. Jag vill inte säga att jag ångrar det, för det gör jag inte, även fast jag borde. Mitt sunda förnuft försökte inte ens stoppa mig, även fast det fanns där. Impulsiv som vanligt, men varför kämpa emot något som man känner starkt för?

Det är bortom mitt förstånd hur man kan vända sig om och gå från en människa, utan att säga något. Vill man inte förklara? Vill man inte få ett avslut på något sätt? Är det inte frustrerande att inte få ur sig det? Vad handlar det om egentligen? Är det rädsla? Vågar man inte säga något, utan tycker att det är enklare att gå och aldrig vända sig om igen? Men varför? Om man överhuvudtaget bryr sig om någon, eller någonsin har gjort det, förtjänar inte den personen en förklaring åtminstone? Är det inte det minsta man kan begära?




Vet att jag skriver i koder och att det är skitjobbigt att läsa för folk som inte fattar vilka/vad detta handlar om, men vill bara vräka ur mig det utan att hänga ut människor.

...Någonting. Faktiskt. Allting. 800 olika känslor och jag kan inte skilja på några, vet varken ut eller in. På riktigt. Att man ska lyckas snurra in sig själv i sån här skit alltså, haha. Det är lite roligt nästan. Man vet inte riktigt om man ska skratta eller gråta. Skulle ju föredra att skratta, men tyvärr är det ju inget jag kan bestämma själv. För om jag skulle få bestämma själv, då skulle jag ha en eller två känslor som jag var stensäker på. Det hade varit skönt.

Det är okej att vara förvirrad, man kan inte alltid veta allting. Veta exakt hur man känner eller vad man vill, det är klart att det är svårt. Men något vet man, man vet vart man skulle kunna tänka sig att vara påväg. Det känner man. Även om man samtidigt kan känna att det kanske inte är en bra idé. Det är ju där förnuftet kommer in i bilden. Men ska man lyssna på förnuftet, eller ska man bara gå på känslan?

Bjuder på en rätt så gammal bild på mitt öga dårå, haha. Tycker att den är lite cool.



Det känns som att många bara luddar ihop allting och aldrig vill vara rakt på sak. Vad handlar det om? Är man rädd för att inte få det svar man vill ha ifrån personen i fråga? Är det så skrämmande att visa sina känslor för någon? Det är klart att det är enklare att låta den andra berätta hur den känner först och sedan utifrån det välja vad man själv vill avslöja. Det är lättare. Men är det inte skönt att få ur sig det då? Känslan efteråt är ju fantastisk. Men jag förstår det såklart, jag är ju likadan själv. Vill inte vara den första som säger något, men samtidigt så måste man göra det ibland. Det går inte att vänta för länge. Det blir jobbigare ju längre tid det går. Det är värt att bli sårad ibland, om man får ur sig det man känner så känns det som att en tung sten lossnar från bröstet och då spelar det ingen större roll om personen känner likadant, även om det självklart är optimalt.

På tal om ingenting då, idag köpte jag en jävla massa mat. Det känns så skönt när hela kylen är fylld och frysen är så full att den knappt går att stänga igen. Gud, det känns som att jag har mat för en hel armé i ett års tid ungefär. Mat gör mig verkligen glad alltså, haha!

Vädret gör ju att man blir lite gladare faktiskt, mitt i all stress! Sol och varmt, det gillar vi! Imorgon ska vi grilla och dricka öl, det blir trevligt. Tvätta ska jag göra under dagen också, behövs verkligen om man säger så, haha!

Har nog inget mer just nu, hörs en annan dag! Puss och kram!

Helt okej dag idag måste jag säga ändå, trots att jag var lite sliten från gårdagens festande.

Funderade på om jag skulle vara lat och köpa färdigmat, typ en sån fryst portion som man värmer i micron bara. Men det kändes inte så frestande när jag var i affären, så köpte lite grejer till köttfärssås istället. Bra beslut Rebecka. Den blev skitgod. Klappar mig själv lite på axeln.

Sen har jag faktiskt pluggat lite. Skönt att få en del gjort, känns bra att vara en god bit påväg med ett rätt så stort arbete. Har samlat en hel del material och skrivit ganska så mycket nu. Ytterligare en klapp på axeln.

Nu dricker jag chai-te och glor på Shutter Island för femtioåttonde gången ungefär. Den blir ju bara bättre och bättre för varje gång. Men den är ju riktigt sjuk så jag undrar hur mina drömmar kommer att se ut inatt...


Att försöka analysera leder ingenstans, det förvärrar bara allting. Man kommer aldrig kunna komma fram till vad en annan människa känner eller tänker, genom att själv försöka förstå. Det finns bara ett sätt att få reda på det och det är genom den människan. Prata. Fråga. Men ibland finns det mycket man vill veta, men man har inga frågor. Vad gör man då? Hur ska man då kunna få ett svar? Det kanske är ett tecken på att man bara ska låta det vara?

Vad enkelt allt vore om man hade alla svar redan från början. Man behöver aldrig ställa sig själv mot väggen och undra varför man gjorde något. Aldrig kommer man att behöva fundera över hur man känner, eller varför man gör något impulsivt. Man behöver aldrig undra hur någon annan känner, det vet man redan från början. Man kommer aldrig att bli sårad, för man ligger alltid ett steg före. Vad enkelt det vore om det var så.

Tänk alla människor som kommer och går i ens liv. Tänk att en människa som en gång var hela din värld, en du skapade minnen tillsammans med, en du skulle offra allt för, den människan finns inte längre hos dig. En människa som du visste allt om, levde ihop med, älskade. Den människan vet du ingenting om längre.

Det är såhär att jag håller på med en fackuppsats i Svenska C, där man ska undersöka något och sedan redogöra vad man har kommit fram till genom olika frågeställningar och ur ett visst perspektiv.

Jag har valt att skriva om destruktiva förhållanden och jag vill ta det ur kvinnans perspektiv. Varför vissa kvinnor väljer fel män. Jag vet inte riktigt vilka frågeställningar jag kan ha med som är rimliga för mig att kunna undersöka, så kom gärna med förslag! Jag är ju ingen psykolog så jag kan ju inte direkt göra en analys och komma fram till varför det är på ett visst sätt, men man kan ju dra slutsatser utefter ett visst beteende kanske, fundera lite själv, jämföra med olika teorier osv. Kom med så mycket förslag ni kommer på!

Sen skulle jag jättegärna vilja prata med människor som har varit, eller är, i destruktiva förhållanden på något vis. Skulle vilja höra er syn på saken, era funderingar kring detta, hur ni känner, varför, allt ni känner att ni vill berätta om. Män är också välkomna att berätta, det är ju inte bara kvinnor som är utsatta, även om det är just kvinnor jag kommer att fokusera på så är det jättebra att ha lite blandat.

Kommentera inlägget, eller mejla, eller gör båda! Kom ihåg att om ni vill ställa upp på detta så berätta så utförligt som möjligt, beskriv verkligen allting så att man verkligen får en tydlig inblick.

rebecka.bengtsson@live.com

Tips på olika hemsidor, forum där kvinnor pratar om detta, böcker osv. är också varmt välkommet!

Självklart är det anonymt, jag kommer INTE att nämna några namn, såvida ni inte själva känner er bekväma med det!

Puss på er!

Fin torsdagslunch!

Och jag som tänkte att jag skulle köpa något färdigt så att jag slapp laga mat, men så blev det inte. Skitgod blev den också, så det klappar jag mig själv på axeln för.

Nu blir det plugg resten av dagen hade jag tänkt och dricka chai-te! Yes, jag har äntligen köpt GOTT te och inte äckligt te som jag bara köper för att det är bra för något.

För tillfället så hatar jag att vara fattig student eftersom jag har ett extremt sug efter att shoppa loss, köpa massa nya grejer till hemmet, massa nya kläder, massa nya skor... Kanske ska köpa en trisslott och hoppas på det bästa?

Helgen då?

Fredag - Lugnt. Några öl bara, det är ju högskoleprov tidigt på lördag och man vill ju helst vara ganska så med i huvudet då va.

Lördag - Då kör vi! Ingenting dagen efter tidigt som man måste vara pigg och fräsch till.

Söndag - Middag hemma hos mormor med lite familj & släkt, det blir fint!

Måste ju nästan bli att käka på Texas Longhorn fredag eller lördag också, det känns som evigheter sen!

Förnuft eller känsla? Dessa går ju verkligen inte ihop har jag märkt. Det är nästintill skrattretande. Man tror att man vet vad man borde göra, men helt plötsligt så tar någon konstig impuls över hela situationen och man gör det man har bestämt sig för att inte göra. Kan man ljuga för sig själv? Jag tror nog att man kan det. Men det går väl till en viss gräns, sedan rinner bägaren över och då går det inte att blunda längre.

Hur kan något som är så fel, kännas så rätt ibland?

Det finns ingen bra anledning till varför man gör en del saker, men det finns en förklaring. Det är skillnad.
Och av någon anledning så stör jag mig fruktansvärt mycket på att jag inte fått någon förklaring av dig. Jag vet egentligen inte vad jag vill få ut av det, vet inte ens vad jag vill höra. Jag tror bara att jag vill ha respons helt enkelt. Hellre får jag ett slag i ansiktet än ingenting alls. Egentligen förstår jag inte varför jag hakar upp mig på det, för egentligen, vad spelar det för roll?

Ae, nu ska jag testa chai-te med skummad mjölk och kanel!

Nu var det ett tag sedan igen. Glömt bort bloggen som vanligt.

Regnar gör det idag här i Norrköping, men vad gör det? Jag har tvättstugan och plugg så jag planerar ändå inte att gå utanför dörren idag. Kan ju nästan vara lite skönt med regn sånna här dagar när man måste vara inne, är det sol får man ju ångest om man inte går ut och hittar på något.

Jag skulle vilja berätta något nytt, men tyvärr har jag inget direkt stort att bjuda på. Har sökt universitet nu till hösten, eller ja, inte skickat in ansökan än, bara lagt in programmen och kurserna, så nu är jag bara ett klick ifrån. Ska bli spännande sen i sommar när man får beskeden, om man kommer in eller inte.

Att man inte kan vara ärlig och rakt på sak, istället för att ludda ihop allting, ignorera och fly så fort det blir lite jobbigt, det är bortom mitt förstånd. Man kan göra misstag, eller bete sig märkligt ibland, så länge man står för det och visar att man faktiskt vet att man har gjort fel. Men att människor är så fega så att dom springer ifrån allting istället för att göra något, det är helt sjukt egoistiskt. Hur svårt kan det vara egentligen? Det behöver ju inte vara en stor grej, men det BLIR en stor grej när människor bara skiter i allting hela tiden och lämnar kvar oss andra som frågetecken. Sen när förlorade typ hälften av Sveriges jävla befolkning sin förmåga att känna empati? Eller har alla redan från början någon form av empatistörning? Det känns ju inte så troligt om man säger så. Nej, egoism är vad det är, ingenting annat.

Jag trodde man blev något klokare när man blev äldre, trodde åtminstone inte att man gick bakåt i utvecklingen. Och att skylla ifrån sig på andra, det känns ju lite som att vara tillbaka i mellanstadiet igen. "Men det var ju du som började!" eller "Men du gjorde ju också så!" Jaha? Rättfärdigar det ditt beteende menar du alltså då eller? Om jag slår ihjäl en kattunge, då är det skitsamma om du också gör det eller? NEJ, DET ÄR DET INTE, FÖR DET ÄR FORTFARANDE JÄVLIGT FEL OCH JÄVLIGT FRUKTANSVÄRT OCH JÄVLIGT SJUKT!

Jag slutar nog aldrig förvånas av människor alltså. Av någon konstig och dum anledning så dras jag till dessa typer av personer, trots att jag redan från början vet att det är en dålig idé. Man SKA lita på magkänslan, alltid. Minsta lilla tvekan - skit i det. Gör det inte. Fortsätt inte. Det plågar ju bara en själv. Konstigt att man utsätter sig för detta gång på gång. Men det är väl kanske så, "tryck inte på knappen" det är klart som fan att man trycker!

Fan vad jag låter bitter och sur på livet och allt och alla. Så är det faktiskt inte. Ville bara häva ur mig lite skit. Det finns fina och ärliga människor också faktiskt och er vill jag tacka, just för att ni är så! :)

Väldigt luddigt inlägg, jag vet. Har inte brytt mig ett dugg om ordning eller någonting, kan tänka mig att jag har formulerat mig jättekonstigt, men skitsamma.

Besvikelse.


Vi hörs!

Jag höll nästan vad jag sa. Eller ja, jag skrev ju inte dagen efter, men nästan.

Borde egentligen sova nu kan man ju tycka, eller åtminstone ligga i sängen. Sitter i soffan och har tittat på en jättekonstig film. Okej, jag erkänner - svenska filmer kan vara rätt skumma. Ni har rätt, alla ni som klagat på att jag envisas med att se svenska filmer...

Skolan rullar väl på, såhär går det när man föredrar kafferaster istället för att plugga. Då får man stå sitt kast. Men det gör inget. Ser det mer som att jag faktiskt har kommit fram till att jag VILL plugga vidare, vilket jag inte ville när jag gick gymnasiet. Då kände jag väl ungefär att "Varför ska jag bry mig om skolan och betyg för, när jag ändå inte tänker plugga vidare?" Visste inte då vad jag skulle ha betygen till. Men det är ju tur att den här möjligheten finns med Komvux ändå, det tackar vi föredetta skoltrötta för! :)

Nu ska jag dricka kamomillte, som jag för övrigt tycker är på gränsen till skitäckligt, men dricker för att det är bra för något. Lugnande, eller nåt åt det hållet.

Den här bilden tycker jag är jättemysig! Haha aaaw! Tydligen så är jag lite efter här på internet, fick höra en djup suck och att den var jättegammal... Så sorry om ni har sett den, ni får se den igen ändå!

Det här med att uppdatera blogg är inte riktigt min grej ser jag. Går flera månader ibland, ibland veckor och helt plötsligt blir det 3 inlägg på en dag. Men jag ser ändå att det fortfarande är en del som går in här och glor lite då och då. Kanske ska skriva ibland så att ni har något nytt att glo på? :)


Idag har jag:

• Tvättat
• Varit i skolan
• Köpt en tröja och nytt duschdraperi
• Fikat med Alex
• Badat, ätit vindruvor och pluggat - bästa sättet att plugga på

 

Ja, det var väl det. Det är väl ungefär vad dagen har bestått av. Först hade jag tänkt skriva en lista på exakt vad jag har gjort, detaljerat. Ni vet ungefär: "Vaknat, druckit kaffe, ätit frukost, duschat, pratat i telefon..." Men det där får duga. Hoppas ni inte blir allt för ledsna.

 

Kanske skriver imorgon. Men kan som sagt, inte garantera något.

 

Hej svejs!

 

Idag är en sån där dag när man bara vill dra täcket över huvudet och vakna igen imorgon, men samtidigt inte för det vet man att man inte heller mår bra av, att ha förstört en hel dag bara sådär som man faktiskt kunde ha gjort något vettigt på. Någon som känner igen sig? Hoppas det, fast samtidigt inte, för kul är det ju inte.

Sådär härligt deppigt, men känner inte för något, men samtidigt vill man inte bara sitta och glo. Tanken på precis allting ger en ångest och ingenting känns varken meningsfullt eller kul.

Så, vad gör man?

Det bästa av saken, naturligtvis. Även om det tar emot. Man börjar med att skriva ett konstigt blogginlägg om det, som om det skulle hjälpa? Nej. Men det gör man ändå. Sedan tvingar man sig att göra saker. Jag väljer att plocka in disk, städa undan lite och plugga. Det sistnämnda tar nog emot mest, men vad ska man göra?

Jag gör helt enkelt som så att jag åker ut till min käre mor och mormor och pluggar lite där. Dom ska ju se på True talent, ett program jag av någon anledning verkligen avskyr. Så det passar ju perfekt!

Ny vecka imorgon, nya tag, nya möjligheter (vafan försöker jag intala mig egentligen? men vadå, det fungerar ju!)

Imorgon ska jag tvinga mig själv att plugga hela dagen och avsluta det med ett muntligt prov på skolan på kvällen sen. Hejja mig! Nu jävlar, rent utsagt!

Glömmer bort att skriva i perioder har jag märkt, men det gör ju inte så mycket. Blir inget vettigt ändå, i vilket fall.

Idag kommer det tydligen vara halloweenungar som springer runt och kör sitt lilla bus eller godis. Mamma informerade om detta och sa att hon tänkte släcka ner och låtsas att inte vara hemma. Jag kände att jag gör nog detsamma faktiskt. Jag vet, jag är lite ond, men till mitt försvar så har jag inget godis hemma och jag tror inte att dom små liven blir glada av en varsin tomat, eller vad jag nu kan ha att erbjuda...

Har lite spa-dag för mig själv. Bodyscrub, facescrub, ansiktsmask och allt sånt. Känner mig sådär härligt "tjejig". Fint. Dessa grejer har jag haft i ansikte o på kroppen. Känner mig len som en babystjärt nu.




Ska jag vara ärlig så velar jag lite över vad jag vill göra ikväll. Vill jag sitta hemma själv och bara ta det lugnt? Fortsätta med lite "hemma-spa" och svära över att dvdn inte fungerar och att jag inte kan se mysiga romantiska komedier? Gå ut och träffa någon över en kvällsfika, eller kanske någon liten fest? Blir ju självfallet nyktert känner jag, i vilket fall. Märker hur jag inte orkar med kroglivet riktigt. Hur jag börjar längta hem runt tolvsnåret. Känns lite väl gammalt kanske, men så är det. Inte ofta jag känner mig sugen på att gå "all in" och festa en hel natt.

Lite konstigt att det känns som ett halvår sedan man fyllde 18 och samtidigt mycket mycket längre än så. Det är 3 år sedan nu. Konstigt det där. Men men märker ju att man inte tycker samma saker är roligt längre, även om jag ibland försöker göra ett tappert försök för att gå ut på samma sätt. Skönt faktiskt.

112:an på Harrys var rätt kul, men som sagt, åter igen tillbaka till det jag skrev om innan - man ska gå ut tidigare och gå hem tidigare. Det är tidigt dom bra människorna är ute och dom går också hem tidigt. När vi anlände var det ju i stort sett bara dräggen kvar. Inte så jävla roligt faktiskt.

"Dig schkulle man ju viljsha bjudja ut på middag likschhhooom"
"Jag förschhssstår mig inte på dig, jag gillaj det faktissscchhht, berätta lite ooom dig!"

Ok, det kan bero på att jag inte är dräggfull och faktiskt inte är intresserad av att prata med skitfulla människor. Hade klockan varit 22,00 kanske och du pratat klart och valt dina samtalsämnen lite bättre, då kanske jag faktiskt hade övervägt att prata lite med dig...

Men det är väl sånt man får ta när man drar ut på tiden och kommer dit sent. Nästa gång bokar vi bord runt åtta-tiden och går hem runt elva-tolv. Jag har hört uttrycket "ingenting bra händer efter klockan 2" och liknande. Jag skulle nog vilja ändra det till tolv. Ärligt talat. Oftast iaf.

Nu börjar det bli väldigt luddigt här känner jag. Osammanhängande.

Vi hörs.

När är det egentligen? Början av november, eller? Och vad ska man göra då? Festa till det och ha halloweenfest och klä ut sig? Eller är man för gammal för det? Näe, man är väl aldrig för gammal för att klä ut sig, herregud! :D

Ska man vara djävul då igen eller? Som vanligt.. Kul.. Näe.

Men har tänkt på en sak, alla klär ju ut sig till "läskiga" saker i Sverige, relaterat till spöken och pumpor, ungefär. Pumpa är väl det enda som inte är "läskigt" då kanske. Men pumpa, kul idé annars. Rätt osmidigit men...


Här har vi ju verkligen en liten person som har lyckats med att vara pumpa! :)

Tänker på USA exempelvis, dom klär ju ut sig till i stort sätt vad som helst. Hur brett som helst. Varför är det inte så här? Eller är det det? Har fått för mig att de flesta klär ut sig till monster, skelett, häxor, djävular, spöken osv.

Sparris skulle jag vilja vara då kanske. Funderade på det något år, kommer inte ihåg vad som hände det året, misstänker att jag skippade hela grejen, hela "firandet". Men tänk er vad enkelt, egentligen. Endast iklädd grönt. Lång och smal är jag ju redan, så jag har ju förutsättningar redan innan för att lyckas liksom. Eller banan kanske? Fast då måste man ju gå böjd hela kvällen. Kan bli jobbigt. Äpple vore skoj, fast osmidigt precis som pumpa. Kan bli lite lätt problematiskt om man kanske inte kommer igenom en dörröppning. För man vill ju vara ett stort äpple.

Man vill ju inte ha en mask på sig heller, det blir ju jobbigt när man ska äta/dricka. Och svettigt säkert.

Playboykanin går fetbort. Definitivt. Tänker inte springa runt bland massa människor halvnaken bara för att "jag har klätt ut mig så då är det okej att se ut så" Nej, usch. Då kan jag lika gärna klä ut mig till Naken-Janne. "Ja, men jag har ju klätt ut mig, så det är okej att vara spritt språngande naken!"



Ärligt, vad tänker ni när ni ser bilden? Kommer ihåg ett avsnitt av sex and the city när Miranda ska klä ut sig och upptäcker att, jag citerar henne "det enda vi kvinnor har att välja mellan är häxa eller sexig katt" ungefär. Det sistnämnda behöver ju kanske inte vara just katt, kan ju vara sjuksköterska som på bilden, eller djävul, eller playboy. Hur som helst så är det det man har att välja på när man letar utklädnader.

Får väl se. Kanske skippar halloween och allt vad som tillhör i år igen.

Fick en för tidig födelsedags-present av lilla mamma idag!


Den är dessutom MYCKET finare i verkligheten än på bild! 6 säsonger sex and  the city, kan ju gissa vad jag kommer att sysselsätta mig med deppiga höstkvällar med glass och kladdkaka? :)